Fördjupningstexter

Sedan 1943 hade de tyska arméerna övergått från offensiv till defensiv och med några få misslyckade undantag hade den forna blixtkrigsmakten övergått till att bli en stillastående armé på fot. Det kanske bästa exemplet på hur det offensiva tänket övergått till defensivt är Fältmarskalk Edwin Rommel.

Som chef över den 7:e pansardivisionen i anfallet mot väst i maj 1940 hade han visat på en närmast extrem offensivlusta som han även visade som  chef över Afrikakåren där han lyckades driva britterna tillbaka till el-Alamein i Egypten. Han upplevde dock inte förlusten i Afrika på plats utan som en ambulerande befälhavare hade han korta befälsposter i Grekland och Italien innan han utsågs till chef över Armékår B i väst som bestod av 7:e och 15:e arméerna.

Läs mer om Rommel i Nordafrika:
General C.J. Aunchinleck, överbefälhavare för de brittiska styrkorna i Mellersta Östern yttrade under fälttåget i Nordafrika: ”Det föreligger en verklig risk att vår vän Rommel håller på att bli en slags magisk gestalt eller en fantom för våra soldater. De pratar alldeles för mycket om honom. Han är på intet sätt någon övermänniska, även om han otvivelaktigt är energisk och skicklig … Jag vill att ni med alla till buds stående medel sätter stopp för pratet om att Rommel skulle vara förmer än en vanlig tysk general. Vi måste framför allt se till att vi inte alltid säger ’Rommel’ när vi menar fienden i Libyen.” Auchinleck avslutade: ”Jag är inte avundsjuk på Rommel.”

En av andra världskrigets mest sägenomspunna generaler var Erwin Rommel som blev känd bland vän och fiende som Ökenräven efter sina framgångar i Nordafrika. Hans manskap hyllade honom, hans stabsofficerare beundrade honom och han var så till den grad respekterad av sina fiender att den brittiske översten Desmond Young, som tillfångatogs i Nordafrika, skrev en hyllande biografi över Rommel efter kriget och tog kontakt med hans änka. I februari 1941 blev Rommel befälhavare över de tyska styrkorna i Libyen.

Med hjälp av Afrikakårens tre divisioner hoppades Hitler kunna stödja Mussolini efter att de italienska styr-korna lidit ett massivt nederlag i Cyrenaika. Defensiven var dock ingenting som tilltalade Rommel, utan han lät sina styrkor gå till anfall mot de brittiska ställningarna vid el-Agheila. Då öppnade sig fronten för rörlig krigföring och Afrikakåren ryckte snart fram mot den egyptiska gränsen. Överraskningen var total – inte bara i Kairo utan även hos de tyska och italienska överkommandona.

”Sedan den 31 mars [1941] anfaller vi med häpnadsväckande resultat”, skrev Rommel till hustrun. Det tog två veckor för Cyrenaika att falla i tyska händer, trots att inget egentligt mål fanns för framryckningen. Endast hamnstaden Tobruk återstod, där en stark garnison höll den viktiga hamnstaden bakom gamla italienska befästningar. Rommels samarbete med italienarna fungerade sällan friktionsfritt. Trots att befästningarna var byggda av Italien fick Rommel inte tillgång till ritningarna. Italienarna och Mussolini var helt enkelt sura över att Rommel anföll utan att låta italienarna få en framträdande roll.

Den otålige Rommel valde trots det att försöka storma Tobruk, men de tyska förbanden tvingades retirera med stora förluster efter ett av Ökenrävens sämsta militära beslut. I maj 1941 återgick kriget till rörlig krigföring när britterna slog ut en motoffensiv under namnet operation Battleaxe. An-fallet parerades av Rommel, som slog tillbaka britterna och till och med jagade dem mot Egypten. Tyskarnas underhållssituation var dock akut eftersom allt underhåll fick skeppas från Tripoli och de glesa tyska förbanden hade svårt att upprätt-hålla försörjningslinjerna. I november slog britterna ut en ny offensiv, operation Crusader, och Rommel fick använda sin skicklighet till leda styr-korna i en serie motanfall med cirka 250 stridsvagnar.

Den 25 november 1941 gick de numerärt underlägsna tyska styrkorna till motanfall och slog ut fler än 500 av de totalt 780 brittiska stridsvagnarna. Trots de tyska framgångarna ebbade offensiven ut och i december 1941 var Afrikakåren tillbaka vid el-Agheila, samma punkt där de ett år tidigare hade börjat. Axelmakternas situation förbättrades våren 1942 efter att Luftwaffe inledde en intensiv bombkampanj mot Malta och italienska attackdykare försatt två brittiska slagskepp ur stridbart skick i Alexandria. Tyskarna återtog i en serie offensiver Cyrenaika, trots fortsatt underläge i både pansar och manskap. Afrikakåren belägrade Tobruk för andra gången.

Vis av erfarenheten utnyttjade Rommel överraskningsmomentet och slog till direkt. Efter korta intensiva strider kapitulerade Tobruk den 23 juni med över 33 000 samväldessoldater som krigsfångar. Det var ett hårt slag för det brittiska imperiet, som månaderna innan hade förlorat Singapore till japanerna. Efter Tobruks fall utnämnde Hitler Rommel till fältmarskalk. Denne var fortsatt missnöjd med prioriteringen av andra krigsskådeplatser före Afrika. ”Hitler har utnämnt mig till fältmarskalk. Det hade varit bättre om han givit mig en division till”, skrev Rommel syrligt om sin befordran. Ivrig att utnyttja framgångarna vid Tobruks fall manade Rommel på sina soldater att förfölja britterna in i Egypten.

Erövrat brittiskt underhåll från Tobruk fördelades, men inte ens Rommels framåtanda och extra brittiskt drivmedel kunde få de slutkörda tyska förbanden att mobilisera nya krafter. Offensiven rann ut i sanden. Jakten och kampanjen i Afrika hade kört slut även på Rommel och han beviljades sjukpermission i Österrike, dock inte utan att först göra upp detaljerade planer för förbandens försvarsgruppering. Rommel insåg att ett gyllene tillfälle hade försvunnit: ”Jag hade ställt utomordentligt höga krav på mina förband och sparade varken mannen i ledet, cheferna eller mig själv. Det stod klart för mig, att vid tidpunkten för Tobruks fall och 8. brittiska arméns sammanbrott var det enda tillfället under Afrikafälttåget då vägen till Alexandria låg öppen för oss.”

Kort därefter anlände stora förstärkningar till Egypten, som nästan fördubblade den brittiska styrkan i Afrika, och 8. brittiska armén fick en ny befälhavare vid namn Bernard Montgomery. Rommel skulle inte få någon ny chans att nå Alexandria. Slaget om el-Alamein den 23 oktober till 4 november satte stopp för detta. Montgomery besegrade Rommel. Britternas seger vid el-Alamein mot en redan försvagad fiende blev dyrköpt, men tyngden i anfallet gjorde att Rommels styrkor drevs på flykten utan möjlighet att stanna upp för en ny försvarslinje.

Axelmaktsstyrkorna retirerade hela vägen till Tunisiens berg, en reträtt på hela 2 200 kilometer över knappt åtta veckors tid och förlorade det mesta av sina förråd och utrustning på köpet. I Tunisien trängdes de från två håll, sedan amerikanska förband hade landstigit i Marocko och Algeriet operation Torch. Efter en sista förskansning i det bergiga Tunisien kapitulerade samtliga tysk-italienska förband i Afrika den 10 maj 1943. Den legendariska ökenräven Rommel fick nytt uppdrag av Hitler men det är en annan historia. (Källa: Mathias Forsberg och Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, www.smb.nu)

Efter en lång inspektionsresa från Danmark till Spanien hösten 1943 konstaterade han att talet om ”Fästning Europa” och ”Atlantvallen” var just prat och inget mer. Utöver vissa kustartilleri-installationer runt de större hamnstäderna var det i praktiken tomt på försvarsanläggningar.

Som nämndes i förra avsnittet fanns det också en inbyggd konflikt om försvarsstrategin mellan Rommel och chefen för styrkorna i Västeuropa, Fältmarskalk Gerd von Rundstedt. Rundstedt hade sett vad det allierade fartygsartilleriet orsakat vid landstigningen i Salerno och menade därför att framförallt pansardivisionerna skulle placeras inne i landet utom räckhåll för fartygen.

Rommel som hade erfarenhet av hur de allierade flygstyrkorna agerat i Nordafrika menade precis tvärtom. Han ansåg att de allierade attackflygen skulle slå ut stora delar av den samlade tyska pansarreserven innan denna hann fram till kusten.

Med visst fog kan sägas att båda hade fel i sina ståndpunkter men att Rommel nog hade lite mer rätt. Hade tyskarna haft en pansardivision grupperad säg mellan Caen och Bayeaux hade den givetvis satts in i strid mot de tre brittiska stränderna och Omahastranden. Hade inte den 21 pansardivisionen fått haltorder på natten den 6 juni hade de brittiska luftburna trupperna haft en helt annan sorts strid än vad de i verkligheten hade. Som utvecklingen skulle komma att visa skapade de tyska pansardivisionerna avsevärd skada för framförallt britterna, men de skulle inte komma att ha en avgörande betydelse då de kom fram för sent till slagfältet för det.

Pansartrupperna hade placerats i Pansargrupp Väst under befäl av general Leo Dietrich Franz Freiherr Geyr von Schweppenburg.
schweppenburg-och-rommelGeyr von Schweppenburg och Rommel

Det var denna pansargrupp, eller 5:e pansararmén som den hette både före och efter slaget om Normandie, som var von Rundstedts pansarnäve och som han skulle slå ut de allierade med. Pansargruppen grupperades runtomkring Paris och bestod av fyra divisioner.

Läs mer om militära grader:

Jämför graderna i Sveriges, Tysklands, Storbritanniens och USAs arméer under andra världskriget:

Sverige:
General
Generallöjtnant
Generalmajor
Överste
Överstelöjtnant
Major
Kapten
Löjtnant
Fänrik
Sergeant
Överfurir
Furir
Korpral
Vicekorpral
Menig

Tyskland:
Reichsmarschall
Generaloberst
Generalleutnant
Generalmajor
Oberst
Oberstleutnant
Major
Hauptmann
Oberleutnant
Leutnant
Feldwebel
Unterfeldwebel
Unteroffizier
Obergefreiter
Gefreiter
Schütze

Storbritannien:
Field-Marshal
General
Lieutenant-General
Major-General
Brigadier
Lieutenant-Colonel
Major
Captain
Lieutenant
Second-Lieutenant
Warrant Officer
Staff Sergeant
Corporal
Lance-Corporal
Private

USA:
General of the Army 
General
Lieutenant General
Major General
Colonel
Lieutenant Colonel
Major
Captain
First Lieutenant
Second Lieutenant
First Sergeant
Technical Sergeant
Sergeant
Corporal
Private First Class
Private

Försvaret av Normandie bestod av den sjunde armén under befäl av general Friedrich Dollmann som hade lett armén ända sedan den 25 augusti 1939, alltså före krigsutbrottet. 7:e armén hade deltagit i anfallet mot Frankrike 1940 och fungerat som ockupationsarmé där sedan dess.
dollmanChefen för 7:e tyska armén i Normandie, Dollman

I Normandie hade tyskarna följande trupper till sitt förfogande den 6 juni:

  • 243:e statiska divisionen vid Cherbourghalvöns västra kust.
  • 709:e statiska divisionen från Cherbourg och halvöns östra kust
  • 91:a luftlandsättningsdivisionen i det inre av Cherbourghalvön
  • 6:e fallskärmsjägarregementet runtomkring Carentan
  • 352:a infanteridivisionen från Douveflodens utlopp till Bayeaux
  • 716.e statiska divisionen från Bayeaux till Divesflodens utlopp
  • 721:a pansardivisionen söder om Caen

order-of-battle-west1De tyska dispositionerna i Väst
På papperet hade alltså tyskarna sex divisioner och ett regemente att sätta in mot anfallet. Dessa ska jämföras med att de allierade skulle kasta in tre fallskärmsjägare- och sex  infanteridivisioner samt motsvarande drygt två pansardivisioner.

De tre statiska divisionerna – på tyska bodenständige – var som namnet antyder ej mobila och de fick i huvudsak lita på hästen för transporter. Divisionerna var i huvudsak placerade vid kusten i de värn som Atlantvallen till slut kom att bestå av.

En icke oansenlig del av de statiska divisionerna bestod av de så kallade östbataljonerna. Dessa hade en kader av tyska officerare och underofficerare men bestod i övrigt av så kallat frivilliga ryssar, polacker med flera folkslag.

Läs mer om Östbataljoner här:
Hiwi, från Hilfswilliger, är ett tyskt ord som fritt översatt betyder frivillig medhjälpare; termen skapades under andra världskriget.

En “hiwi” var en person från motståndarsidan som frivilligt hjälpte tyskarna, det vill säga en kollaboratör. Överlägset störst betydelse under kriget fick de hiwir som hjälpte tyskarna under kriget mot Sovjetunionen, Operation Barbarossa. Bakgrund Hiwir kunde hjälpa tyskarna på många sätt: underrättelseinformation, polisiärt arbete, tolkning m.m., men de flesta “hiwir” var stridande soldater i den tyska armén Wehrmacht.

Under kriget mot Sovjetunionen kom efterhand en betydande andel av de tyska stridskrafterna att bestå av hiwir, vid slaget om Stalingrad utgjorde de hela 20 % (50 000 man) av den samlade tyska styrkan vid slagets inledning. Dessa hiwir bar tyska uniformer men med egna gradbeteckningar och symboler. Även SS-trupperna (Einsatzgruppen och Waffen-SS) använde sig av hiwir. Massakern vid Babij Jar utanför Kiev i slutet av september 1941 där Einsatzgruppen arkebuserade 33 771 judar utfördes till viss del av ukrainska hiwir.

Att tyska armén och SS i så stor utsträckning förlitade sig på sovjetiska kollaboratörer kan tyckas motsägelsefullt då den slaviska befolkningen enligt nazisternas raslära var lägre stående människor. Förlusten i människoliv var emellertid enorm även för tyskarna och för att ersätta alla förluster var man beredd att kompromissa. Att använda sig av sovjetiska soldater ansåg man också skulle bidra till att splittra befolkningen.

En “typisk” hiwi var en helt vanlig sovjetmedborgare som avskydde Stalins regim och som hjälpte tyskarna helt utan tvång. Proportionellt sett kom de flesta från Baltikum och Ukraina där hatet mot Stalins regim var massivt. Efter terrorn på 30-talet såg många ukrainare i krigets inledning tyskarna som befriare. En del var även desertörer från Röda armén. En mindre del utgjordes av krigsfångar från Röda armén men de brukade i regel inte användas på slagfältet.

Hundratusentals, kanske flera miljoner sovjetmedborgare i tyska uniformer (exakta uppgifter saknas) dog under kriget. Röda armén och säkerhetstjänsten NKVD avrättade också nästan utan undantag alla tillfångatagna sovjetmedborgare i tyska uniformer. Samma skoningslösa behandling drabbade även de kollaboratörer som på andra sätt hjälpte tyskarna; hade man “tur” kom man kanske undan med mångårigt straffarbete i Gulag.

Östtrupper organiserades av hiwir som bildade egna förband tillhöriga Wehrmacht. Den första användningen av hiwir var som icke-stridande som avlastade de tyska trupperna mycket av det rutinmässiga handräckningsarbeten som krävs vid ett truppförband. Men etappområdet uppställdes även Ordnungsdienst, beväpnade bevakningsförband av hiwir. En del av dessa överfördes senare till Ordnungspolizei, av andra bildades 1942 Ostbataillone (östbataljoner) med 36 tyska officerare och underofficerare som kaderpersonal.

Dessa första östbataljoner bestod huvudsakligen av etniska minoriteter som turkmener, volgatatarer, kalmucker, armenier, azerbajdzjaner och flera små nordkaukasiska folk och underställdes 162. infanteridivisionens stab, vars tyska förband blivit upplösta. Andra östbataljoner uppställdes även av balter, volgafinnar, ukrainare, vitryssar, greker och sibirier. Sommaren 1942 inrättades ett ledningsorgan för Östtrupperna, genom att en befattning som General der Freiwilligenverbände tillkom, med ansvar för uppställning och utbildning av dessa trupper.

I början av 1943 fanns det 176 östbataljoner och 38 östkompanier med tillsammans ungefär 150 000 soldater. I slutet av 1943 tjänstgjorde närmare en halv miljon sovjetmedborgare som frivilliga i den tyska armén. Av dessa var ungefär 370 000 tillhöriga Östtrupperna. Vid mitten av 1944 fanns det ca 200 östbataljoner, av vilka de flesta tjänstgjorde i Västeuropa och i Medelhavsområdet (Källa: www.sv.wikipedia.org).

Den 91:a luftlandsättningsdivisionen hette så för att den hade satts upp för en eventuell luftburen insats i Finland som aldrig blev av. Trots namnet var det en traditionell infanteridivision med två stycken infanteriregementen; det 1057:e och det 1058:e.

Den 352:a infanteridivisionen var unik till såvida att den faktiskt hade de nio infanteribataljoner de skulle ha. Divisionen hade skapats i Frankrike i november 1943 och hade till en början grupperats runt Saint-Lô. På d-dagen hade de dock sedan länge grupperats vid kusten och tagit över en hel del av den 716 statiska divisionens kuststräcka.

1944 hade det tyska luftvapnet försvunnit från himlen i väster. De flesta av de fåtal spaningsuppdrag som gjordes över Storbritannien misslyckades och några bombattacker förekom knappast. Under senvåren 1944 hade chefen för 3:e luftflottans chef, Fältmarskalk Hugo Sperrle som mest 60 startklara jaktplan och kanske som mest 100 bombplan. Detta ska jämföras med de allierade som vid samma tidpunkt hade 5 409 jaktplan och 3 467 bomplan till sitt förfogande.

Med den till synes oändliga ström av tunga bombplan som britterna sände ut på nätterna och amerikanarna under dagtid, var Luftwaffe helt enkelt tvunget att prioritera hemlandet.

Marinen befann sig nästan i samma problem. Utöver u-båtarna hade sänkningen av Bismarck medfört att den tyska marinen inte spelade någon större roll för den tyska krigsinsatsen. Den enda marina närvaron i engelska kanalen bestod av motortorpedbåtar vilka kallades S-båtar (Schnell-boote) av tyskarna och E-boats (enemy) av de allierade.

Tyskarna försökte på alla sätt blåsa upp hur stark Atlantvallen var. På några få platser hade de fog för den propagandan men i de allra flesta fallen handlade det om ren bluff. Vid Pas-de-Calais hade ett enormt batteri – kallat Lindeman – med 40,6 cm pjäser byggts upp. Detta batteri var dock unikt även om den tyska propagandan använde detta batteri som genrebild så snart Atlantvallen nämndes.

I Normandie hade städerna Cherbourg och Le Havre starka kustartilleribatterier. Ett antal medelstora kustartilleribatterier byggdes vid kustremsan där framförallt fyra av dem, st Marcouf, Pointe du Hoc, Le Longues och Merville skulle ha viss betydelse under d-dagen.

Bristen på betong och järn för armering tvingade tyskarna till okonventionella lösningar. En annan brist var personal trots att Rommel hade en viss tillgång till Organisation Todt’s slavarbetsstyrkor och fransmän som tvingades att arbeta för ockupationsmakten.

Vad mötte då den allierade soldaten på natten och morgonen den 6 juni?

Om vi börjar med stränderna hade Rommel en tanke med omvänt djupförsvar. Traditionellt byggde djupförsvaret på en rad försvarslinjer som försvararna kunde retirera till när de riskerade bli övermannade. Rommel hade inte denna lyx i Normandie då framförallt trupperna i de statiska divisionerna inte hade den träningen att ett sådant försvar skulle ha fungerat på bred front. Ett djupförsvar som bara fungerar här och där är katastrofalt då fienden skulle ha goda möjligheter att utnyttja de flanker som skulle uppstå.

Han använde sig av sjöminor som kunde läggas ut i minfält från de tyska fartygen. Tyskarna hade ett brett minfält som gick från Cherbourghalvöns nordöstra hörn parallellt med de framtida anfallstränderna innan det gick åt nordöst utanför Le Havre.

Nu återstod strandförsvaret som såg relativt lika ut på samtliga strandavsnitt och skillnaden byggde mer på hur effektiva och krävande de lokala befälen hade varit under våren. Av lättförklarliga skäl byggde försvaret på att invasionen kommer under högvatten då det vid lågvatten skulle innebära en mycket lång anfallsträcka från båten till stranden.

belgisk_portBelgisk port transporteras på plats

Längst ut stod så kallade ”belgiska portar”, kallade C-element av de allierade, var tre meter breda och två meter höga järnportar som från början använts av det belgiska försvaret som stridsvagnshinder med mera.

Läs mer om Belgiska portar här (engelska):
The Cointet-element, also known as a Belgian Gate or C-element, was a heavy steel fence about three metres wide and two metres high, typically mounted on concrete rollers, used as a mobile anti-tank obstacle during World War II. Each individual fence element weighed about 1,280 kg but was movable (e.g. with two horses) through the use of two fixed and one rotating roller.

Its invention is attributed to a French colonel, Léon-Edmond de Cointet de Fillain (1870-1948, later to become general), who came up with the idea in 1933 during the run-up to World War II, as to be used in the Maginot Line. Besides their use as barricades to the entrances of forts, bridges and roads, the heavy fences are best known for their use in the Belgian Iron Wall of the KW-line and their re-use as beach obstacles on the Atlantikwall. History The Cointet-element formed the main barricade of the Belgian KW-line, a tank barricade that was built between September 1939 and May 1940.

Following tests, the Belgian army accepted the Cointet-elements in 1936 after slightly altering the design by the addition of eight vertical beams in the front frame to avoid penetration by infantry. On 13 February 1939 and 24 July 1939 the first tenders were called for ten groups of 500 Cointets each. A total of 77,000 pieces were ordered by the Belgian Ministry of Defence and produced by 28 Belgian companies with 73,600 pieces delivered. Thousands of Cointets were installed on the KW-line between the village Koningshooikt and city Wavre to act as the main line of defence against a possible German armoured invasion through the heartland of Belgium, forming one long iron wall. The Cointet-elements were placed next to each other in a zigzag-line and connected with steel cables. Near main roads they were fixed to heavy concrete pillars that were fixed into the ground to allow local traffic passage. In May 1940 however, due to a relocation programme, the elements did not form a continuous line and thus were easily bypassed by the 3rd and 4th Panzer Divisions.

After the German victory in Belgium on 28 May 1940, the Belgian Gates were reallocated across Europe to serve as German barricade elements on roads, bridges and beaches. The Germans gave it the name C-element. Large numbers of gates were brought to Normandy during the construction of the Atlantikwall to be used alongside the other varieties of beach obstacles. Instead of connecting them, the Germans used them singly next to other items, especially at the low tide line. They were also put on the dikes next to bunkers. Notes from 1944 cite the placement of 23,408 Cointets over 4340 km of coastline. With many more still present in Belgium after D-Day, the Allies had great difficulty passing them in the last months of the war. (Källa: https://en.wikipedia.org)

Nästa försvarslinje var mer primitiva men dödligt farliga. Stockar som slagits ner i sandbottnen och med en liten vinkel vänt mot angriparna. Dessa var i de flesta fallen toppade med en tallriksmina (Tellermine) och i många fall gick snubbeltrådar mellan flera sådana stockar.
paleEtt enkelt men dödsbringande strandhinder

Nästa rad försvarshinder var ramper också gjorda av trästockar. Dessa hade skarpa stål på den längsgående stocken med avsikten att botarna skulle köra upp på denna och skära upp båtbotten. Även här hade en del av dessa tallriksminor längst upp på rampen.logsRommel m.fl. inspekterar strandhindren

Längst in fanns så kallade tjeckiska igelkottar – ”hedgehogs”. Dessa bestod av oftast tre stycken mycket skarpa stålbalkar som svetsats ihop i mitten så att dessa bildade tre ändar i botten och tre skarpslipade ändar uppåt. igelkottTjeckiska igelkottar förankrade i betong

Läs mer om Tjeckiska igelkottar här (engelska):
The Czech hedgehog (Czech: rozsocháč or ježek) is a static anti-tank obstacle defense made of metal angle beams or I-beams (that is, lengths with an L- or H-shaped cross section). The hedgehog is very effective in keeping tanks from getting through a line of defense. It maintains its function even when tipped over by a nearby explosion. Although it may provide some scant cover for infantry, infantry forces are generally much less effective against fortified defensive positions than mechanized units. The Czech hedgehog’s name refers to its origin in Czechoslovakia. The hedgehogs were originally used on the Czech-German border by the Czechoslovak border fortifications – a massive but never-completed fortification system that was turned over to Germany in 1938 after the occupation of the Sudetenland as a consequence of the Munich Agreement. The Czech hedgehog was widely used during World War II by the Soviet Union in anti-tank defense. They were produced from any sturdy piece of metal and sometimes even wood, including railroad ties. Czech hedgehogs were especially effective in urban combat, where a single hedgehog could block an entire street. Czech hedgehogs thus became a symbol of “defense at all cost” in the Soviet Union; hence the memorial to Moscow defenders, built alongside M-10 in 1966, is composed of three giant Czech hedgehogs. Czech hedgehogs were part of the defenses of the Atlantic Wall and are visible in many images of the Normandy invasion. A Czech hedgehog made to specifications could be constructed from any material capable of withstanding at least 60 tonnes-force (600 kN), while being at most 1.4 metres (4 ft 7 in) high. However, such parameters were hard to achieve in makeshift hedgehogs, reducing their usefulness. The hedgehog is not generally anchored to prevent movement, as it can be effective even if rolled by, say, a rather large explosion, instead its effectiveness lays in its dimensions and the fact that a vehicle attempting to drive over it will likely become stuck (and possibly damaged) through rolling on top of the lower bar and lifting its treads (or wheels) off of the ground. Industrially manufactured Czech hedgehogs were made of three pieces of metal angle (L 140/140/13 mm, length 1.8 metres (5 ft 11 in), weight 198 kilograms (437 lb); later versions: length 2.1 metres (6 ft 11 in), weight 240 kilograms (530 lb)) joined by gusset plates, rivets and bolts (or, later in the war, welded together) into a characteristic spatial three-armed cross with each bar at right angles to the other two. (This pattern forms the axes of an octahedron.) Two arms of the hedgehog were connected in the factory, while the third arm was connected on-site by M20 bolts. The arms were equipped with square “feet” to prevent sinking into the ground, as well as notches for attaching barbed wire. During the Normandy Invasion the Allies cut up sizable numbers of intact and wrecked hedgehogs, and welded them to the front of their M4 Sherman tanks and M5 Stuart tanks. Known as Rhino tanks, they proved very useful for clearing the hedgerows that made up the bocages across Normandy. (Källa: https://en.wikipedia.org)

Sedan kom strandförsvaret. Här varierar omfattning och utseende mycket då de tyska fältarbetena byggde på att förbättra naturen där de byggdes. I princip bestod en strands försvar av ett antal motståndsnästen, kallade Widerstandneste och numrerades i rad. Som exempel försvarade Omahastranden av motståndsnäste 60 till och med 73.

Ett motståndsnäste bestod av ett igelkottsförsvar med minfält och ibland stridsvagnsgravar, omfattande taggtrådshinder och med kulsprutor, granatkastare och eldkastare med löp- och skyttegravar till och inom nästet. Inte ett motståndsnäste hade samma beväpning som ett annat och vapnen var i många fall föråldrade som hämtats från besegrade nationers vapenförråd.

Motståndsnästet hade nästan alltid en eller flera betongbunkrar med längst stranden skjutande kanoner av olika kalibrar.

Bakom stränderna var försvarsåtgärderna också intensiva. På de möjliga platser där fientliga fallskärms- eller glidflygplan kunde användas började på våren först hål och senare trästolpar sättas upp. Dessa förbands med utlösningsträd och minerades. Det är dessa stolpar som fick smeknamnet ”Rommels sparrisar”.

Den tyska atlantvallen var på papperet och i propagandan en i närmaste omöjlig uppgift för de allierade infanteristerna och ingenjörerna att bemästra. I verkligheten fanns det mycket kvar att göra men Rommel behövde mer tid för att bygga mer hinder och lägga ut fler minor. Tid som han i början av juni inte längre hade. Nu var det upp till de tyska soldaterna i de många motståndsnästena om de kunde stoppa invasionen eller inte.

Extramaterial

"Rommel" från "Den längsta dagen":

Den tyska arméns befälsordning i väst:

Den tyska marinens befälsordning i väst:

Det tyska flygvapnets befälsordning i väst:

Typisk propagandabild av Atlantvallen:

Typmodell för bunker med pansarvärnspjäs (50 mm):

En Tobruk-bunker med ett gammal franskt stridsvagnstorn:

Skiss över strandhindren:

Rommels "sparrisar":

S-mina, kallad "Bouncing Betty" av amerikanerna:

Karta över strandhindren på östra Omahastranden:

Karta över strandhindren på västra Omahastranden: